Jag vet inte hur jag ska inleda det här inlägget faktiskt, men jag ville bara berätta för er vilken fantastisk vän jag har. Det är klart det är Emma vi snackar om. jag och Emma brukar inte visa alls så mycket hur bra vi tycker om varandra, vi slåss och skojtjafsar istället. Vi är inte ofta överens om saker, vi väljer hellre att sitta och diskutera om saken tills den ena får en käftsmäll eller alternativt mördarblicken. Vi hånas, vi mobbar och vi retas. Vi kan bli så irriterade att vi bara sitter en meter från varandra i en timme utan att säga något. Men trots allt det så slutar det alltid med att vi brister ut i skratt och blir överdrivet glada istället. Hur töntigt det här än låter så är hon verkligen min "soulmate", hatar ordet men det är så. Visst, vi har haft stunder där vi har varit ifrån varandra under längre tid men sen när vi börjar ses igen är det som vi aldrig har slutat umgås. 

 

Vi kan bara kolla på varandra och fatta vad den andra tänker. Fattar hur den andra känner när den är ledsen, garvar alltid åt samma saker, blir sura för samma anledning, aa listan är lång. Jag fattade inte först hur mycket jag behöver den här dampungens energi och vänskap. Men nu vet jag. Asså hon var typ borta i 2 veckor på sommarlovet, och under den tiden hann jag typ bli deprimerad, kanske inte deprimerad men jag saknade henne så det gjorde typ ont. Helt sjukt. Ja, varför jag skrev denna bok är just därför att jag har aldrig riktigt känt att emma & ni har förstått hur mycket jag tycker om henne. 

 

EMMA. JAG TYCKER DU ÄR EN BRA THUNDERBUDDY. Jag säger till dig de jag säger.